Malte Ottesjö föddes i Föllinge den 29 september 1920. Hans första arbete var som el- teletekniker mellan åren 1937 – 1940. Men under några besök i Vännäs uppmanades han av kamrater att söka jobb vid SJ, som under kriget fick en ökande trafik och behövde mer personal. Vid SJ jobbade Malte från 1940 till 1955 som biträde och eldare och blev sedermera lokförare. Han körde på linjerna inom Vännäs distrikt och ofta på sträckan Umeå - Holmsund.

Under sina år vid SJ var Malte medlem i godtemplarordern och genom sitt engagemang där träffade han sin fru Carin. Carin var själv uppväxt i Umeå och bodde nära kajen och kommer väl ihåg tågtrafiken där.

1944 flyttade Malte och Carin in i en lägenhet i Vännäs där Malte byggde sin första modelljärnväg i ett förrådsrum i källaren. Efter 5 år byggde de hus i Vännäs och då inreddes ett hobbyrum i källaren där nästa bana påbörjades. Där hade även Carin sin vävstuga och kunde utveckla sitt intresse för textilhantverk som senare ledde till en anställning som arbetsterapeut på sjukhemmet. Man kan lätt tänka sig de trevliga stunder de hade där med dunket från vävstolen och rasslet från Märklintågen. Märklinbanan byggde han på under 20 år tills dess att f.d. garaget i källaren togs i anspråk för modelljärnvägen och ett nytt garage byggdes.

1955 började Malte arbeta som föreståndare på Medborgarhuset i Vännäs och blev där till 1967, då han tillträdde som brandchef vid Räddningstjänsten. Från 1979 var han även civilförsvarschef fram till sin pensionering 1985.

Under alla år Malte och Carin var gift blev semestern, som för många andra tågintresserade, planerade efter var det fanns järnvägar och tåg av intresse. Carin berättar bl.a. om en resa till England där de besökte en smalspårig järnväg i Wales. Även genom sitt arbete som chef för brandförsvaret fick Malte tillfälle att resa utomlands, bl.a. till USA. Vid dessa tillfällen passade Malte ofta på att köpa in några modeller till sin bana. Så bland tyska och svenska modeller fanns även amerikanska och brittiska lok på hans för övrigt mycket svenskrelaterade bana.

Efter sin pensionering blev engagemanget i Föreningen Ångtåg i Västerbotten en naturlig följd av hans tågintresse. I föreningen var Malte en drivkraft som med stort engagemang tog sig an de ånglok som föreningen disponerade. Vid flera tillfällen var han förare vid föreningens anordnade resor och Tågens Dag på Järnvägsmuseét i Gävle. Malte var också en i den utvalda skaran som fick mota sitt personliga Dm3-lok vid festligheterna i Kiruna när Roco släppte de första modellerna.

Maltes bana bestod i huvudsak av lok och vagnar från Märklin, men även av andra tillverkare utförda växelströmslok med svensk förebild. Med Maltes bakgrund som teletekniker, så byggdes eltekniken upp med hjälp av delar från gamla interntelefonen, där blocksträckor och signaler styrdes med tryckknappar vid ett centralt uppbyggt ställverk.

En imponerande lokstation med ett rundstall med 12 portar och dessutom en travers för de elektriska loken, var en central del i hans anläggning. Hamnen med diverse kranar och oljecisterner låg parallellt med containerterminalen och rangerbangården. Personbangården bestod av 4 plattformspår med den stora Baden-Baden stationen. Bakom stationshuset låg fina kvarter uppbyggda med äldre stenhus och vid sidan av lokstallarna återfanns liknande kvarter. Malte hade en viss förkärlek för kranar av alla de olika slag och fanns det en minsta anledning så placerades en kran där. Byggkranar, hamnkranar, kolkranar, bockkranar och kranar för containrar fanns i överflöd. Samma sak gällde belysningar i hus och lampor längs gatorna och på bangårdar.

Några år före sin död, den 12 oktober 2004, var Malte i färd med att övergå till digitaldrift av bana, men hann inte slutföra detta arbete och banan stod under några år i ett skede mellan analog och digital drift och därmed inte brukbar.